Mkt i huvet..

Idag fick jag ett verklich stresspåslag bara sådär! Fattade ingenting.. Men sen gick det över och jag fattar fortfarande ingenting. Jag som är en inbiten stress-själ borde väl inte fundera så mkt kring det men det va lite konstigt ändå..Jaja.

Pratade med en vän länge idag vars mamma har gått bort. Tänker på henne mkt nu i all hennes sorg. Jag ska ringa igen på Fredag tänkte jag och kolla läget.

Och så pratade jag med J (nej inte den J så hoppa inte av lycka nu) utan hmm vad ska jag kalla henne nu då? Känner att jag inte kan kalla henne J eft det kommer förväxlas med andra J och då kan det bli bökigt=) Fan, jag kallar henne kattälskarn då!
Jo jag pratade med kattälskarn och hon tyckte att jag skulle berätta om en händelse som skedde i klassen i våras...Vilket jag själv tycker är lite pinsamt men ok då.
Men först ska jag berätta om när Klutt verkligen fick erfara att jag är uppvuxen utan syskon...=)

Jag är ett ensambarn, eller snarare ensambarn med stort E! Bortskämd och får alltid (almost iaf) som jag vill och det får jag höra rätt ofta oxå... Den här händelsen sätter verkligen den etiketten i pannan på mig..

Klutt ska hämta apelsiner och frågar om jag vill ha vanlig eller blodapelsin. Jag svarar då att jag gärna tar blodapelsin. ( Jag skrattar nu när jag skriver!!!)
Klutt kommer in och sätter sig bredvid mig i soffan och börjar skala en apelsin. Jag i min tur får se att det är en vanlig apelsin hon skalar och brister ut helt i panik; " Amen jag sa blodapelsin"! Jag tänkte verkligen att har hon redan glömt att jag sa det? Eh ok....
Klutt tittar på mig med frågande ögon och svarar med moderlig röst " Ja jag vet det lille vän, din blodapelsin ligger på bordet och du kan gott kan skala den själv"....:S Eh jahopp...

Ja men va fan, jag är van att mamma lägger fram röda mattan jämt!! Hon gör ju allt för mig den bästaste finaste sötaste mamman som finns i hela världen. Och tyvärr kära vänner får ni känna av det ibland...=)

En annan sak som skett va ju det i klassrummet i våras då. En i klassen meddelar att vi har ett födelsedagsbarn bland oss och att vi ska hurra ett fyrfaldigt leve för Å som fyller år idag-hurra hurra hurra hurra varpå jag strax därefter glad i hågen fyrar av ett TACK!!! med ett stort smile på läpparna! (grejen är att jag menar det oxå!)
Eh jag kom snabbt på vad jag gjort för fel när alla vände sig mot mig och undrade va jag tackade för..! Hon som tog upp hurrandet hade väldigt höga ögonbryn men förklarade snällt för mig att idag va det Å som fyllde år och att det nog va hon som skulle tacka.. Jag i min tur kom på att jag hade visst firat min födelsedag ett par månader innan...Oj Förlåt.. Ensambarnsvarning igen...

Hehe hoppsan Kerstin