9 Dec

För nio år sen vid en här tiden på kvällen vet jag inte vad jag gjorde. Pappa hade lämnat mig för att bli en ängel kl 06 denna morgon. Klockan 05.40 ungefär vet jag att jag drack mjölk i sängen mittemot pappa på LAH avdelningen. Sköterskan kom då in och berättade att det va dags. Mjölken satte jag i halsen och jag började känna ett illamående. Sen gick jag fram till hans säng och trodde jag skulle kunna rädda han med mina tårar och böner. Men han somnade in och jag kan inte beskriva magkänslan av den upplevelsen mer än att jag inte vill uppleva den igen. Må mamma leva till hon är 98 år eller mer. Även om han va sjuk så trodde jag aldrig att han skulle försvinna bort ifrån mig. Han va ju på väg hem från sjukhuset, vi hade ordnat i hemmet och allt. Och framförallt tänkte jag att man går inte bort vid 47 års ålder. Inte min pappa. Men så blev det och allt vändes upp och ner på bara ett par timmar. Pappa va en rikig fighter. Envisare människa har jag nog inte stött på mer än mig själv. Men han levde ett hårt liv och det är väl så tänker jag ibland att man ska väl sluta när man ligger på topp. Han tänkte nog så. Eller jag vill tro det för det känns lite lättare då.
December-1999 är i alla fall ett stort vakuum i mitt liv och kommer nog alltid att vara tror jag. Jag kan inte med denna månad längre. Jag börjar redan i Oktober och förbereda mig för helvetesmånaden. Det finns tyvärr inget som kan göra det bättre. Inte som det ser ut nu i alla fall. Denna julafton jobbar jag och det är min räddning.
Det blir fan inte bättre med åren. Efter 9 år ska det väl kännas lite bättre med denna årstid och månad? Men det blir bara värre och värre. Inte så att jag blir deprimerad men jag går ner mig och blir så mycket känsligare. När mamma sa något om pappa i telefon imorse kom tårarna direkt.
Men jag är glad att jag känner. Och framförallt att jag tillåter mig att känna. Jag gick många år som robot efter -99. Men senaste 2-3 åren har jag nog smält rustningen litegrann. Det går bättre och bättre.

Nu blir det sängen och drömma om pappa. Imorse när jag va vid graven och lämnade blommor och ljus gjorde jag grimasen pappa alltid gjorde åt en sköterska på LAH som han alltid blev irriterad på. Jag kunde aldrig hålla mig för skrat och det blev vårt intern skämt så fort hon kom. Det får mig och le. Det och alla gånger han kastade ut mig från sjukhuset när han hade tröttnat på mig efter 8 timmars konstant tjatande. Och så himlandet med ögonen han gjorde när jag körde in huvudet i salen och ropade godmorgon. Då fick jag ögonen och mumlandet. Vi hade roligt sista halvåret på sjukhuset och det är skönt och kunna minnas den tiden. Vi blev far och dotter på ett annat plan utan alkohol och affärer hela tiden. Det va bara han och jag i den där salen varenda dag i ett halvår. Och alla skitjobbiga sköterskor då. Det ska jag minnas inatt.

Godnatt