Jag gjorde det igen. Lyckades alltså. Jag har inte på ca 4 månader hängt in mina värdesaker i mitt skåp på jobbet utan bara använt det till mina träningskläder. Igår började jag och lägga in plånbok, cigg och nycklar för jag tänkte att det va en smart grej. Imorse upprepade jag rutinen och gick sedvanligt till mitt hus. När jag på lunchen skulle hämta det allra heligaste (ciggen) i skåpet så va nyckeln borta från nyckelknippan?!! Jag gick bärsärkargång men ingen nyckel. Jag fick panik och tänkte att jag helst ville slippa situationen och behöva berätta det här för resten av personalen eftersom det sedvanliga uttrycket när jag kliver in hos vissa nu har blivit "vad har du gjort nu?". Men jag blev så illa tvungen. Jag fick oxå skicka ut ett massmail till hela jobbet ifall någon skulle hitta den (lagom pinsamt, nu vet ALLA vad jag lyckats med). Så eftermiddagen bestod i kommentarer, telefonsamtal med "nej jag har inte hittat nyckeln" så fort jag svarade och pikar förstårs. Sen ringer telefonen och en kollega berättar att hon sett en nyckel. Jag kutar till henne och hinner glatt berätta på vägen för 4 personer ( som såklart undrade om jag hittat nyckeln) att nu har jag nog hittat den! Tjoho. Men den lyckan blev kort. Det va ju för i helvete en cykelnyckel som hade hittats. Sur som citron fick jag släpa mig tillbaka och skaka nej med huvudet åt samma 4 personer som jag mötte på vägen dit och som gjorde tummen upp för att dom trodde att nyckeln kommit fram. När klockan blev hemdags och ingen nyckel kommit fram fick jag ta fram hundögonen och be en kollega om hjälp. Resultatet blev att han fick gå ner i källaren, hämta verktyg och sen bryta upp skåpet. Lagom kul. Imorrn när jag kommer till jobbet vet ALLA att dom fick bryta upp skåpet åt mig oxå. Men jag fick mina grejer i alla fall. Jag tänker inte be om ett nytt skåp efter det här kan jag säga. Jag nöjer mig med mitt trasiga. Vågar inte annat.
Nu snart är det boxningstajm. Bra det. Jag har adrenalin som behöver komma ut.
Efter det blir det semla med Christina. Hajhaj
2009-02-24
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar