Usch...

Inte ofta jag är arg. Kanske att det blir 3-4 ggr om året (max). I Torsdags blev jag det för andra gången i år tror jag. Det roliga är att jag har en ganska lång reaktionstid från det att jag får informationen till att jag blir förbannad. Först bryr jag mig inte ens. Eller jag tänker typ att vad kan jag göra åt saken? Finns inget jag kan göra typ.. Och sen helt plötsligt efter tänk och blänk i huvet så bara WTF?!! Reaktionen kommer...
Och fy fan säger jag bara rent ut sagt för människors kakintag ibland.
Vad är det för fel på att leva sitt eget liv ist för att skapa onödigt trista situationer med att dra in andra personer i saker som det inte finns nån realitet i?
Nä, jag vet inte. Och jag orkar inte gå och vara arg över saker som jag inte kan påverka. Men det är så jävla sorgligt. Man kanske ska tycka synd om dessa personer ist som håller på såhär. Det finns ju överallt. Intrigmakerskor. Är det avundssjuka det grundar sig i? Eller va fan är det...?
Usch.. Jag hoppas på ett " ursäkta, det blev ett missförstånd- vi är så jävla tröga så vi fattade lite fel" så jag kan släppa denna skitkänsla och denna skitirritation som dessutom börjat gå ut över min stackars nyblivna sambo. Så ska det absolut inte behöva vara.
Kanske det som va meningen med det hela? Jag börjar fan undra...
Jaja, be en bön för dessa stackars människor om det nu är intriger dom vill ha eller så är det bara en hjärncell eller två som fattas och det kan jag tyvärr inte göra nånting åt. Sorry. Men alla kan inte vara ubersmarta heller.

Nu ska jag försöka sova iaf. Grannen har fest här över och jag hör nu på en tösa som kräks nedanför min balkong. Härligt.

Imorrn fotbollsmatch! Premiären. Känner mig superladdad. Med en liten lagom dos irritation i kroppen brukar jag spela som jag önskar! Perfekt:)

Bonbonbon