Jag har gjort något busigt alldeles precis. Jag cyklade ståendes. Mamma gillar inte när jag gör det. Ända sen jag lärde mig cykla har jag haft en benägenhet att ställa mig upp istället för att sitta (som man ska göra enligt mamma, det är därför cykeln har sadel). Vid en cykeltur genom Varamon för sisådär en 10 år sen började mamma redan vid Z-parken att ge mig order om att SÄTTA MIG NER PÅ SADELN-INNAN DET HÄNDER NÅT (och så alla mina tre namn efteråt)! Men icke att jag satte mig. När vi hade kommit bort till minigolfen och mamma hade upprepat ordern ca 34 gånger slant jag och slog i så in i helvete. Men tro inte att jag satt ner resten av vägen hem för det. Nä för bövelen heller.
När bockstyre cyklarna blev populära blev jag genast intresserad av en sådan. Men jag va för liten tyckte mamma. Det tyckte ju naturligtvis inte jag och ville såklart testa grannens nya fina som hon fått. Mamma såg hur hennes dotter tjatade till sig en provtur på denna "farliga" cykel och gav mig order om att låta bli den. Lönlöst liksom, för 2 sekunder efter svischade jag ner för backen och rätt in i taggbusken som såklart hade planterats där. Aj fan gjorde det och mamma trodde att dottern nu skulle ge upp tjatet om en sådan cykel. Men nej, jag kunde ju visst cykla på en sån minsann, det va ju cykeln det va fel på! (och det blev det ju efter min provtur). Jag kan tillägga att jag hade en lila och vit sådan cykel kort därefter. Men det va tack vare pappa kan jag säga, för mamma tänkte minsann inte köpa en efter den kraschen.
Ja, på nåt sätt verkar det som om jag kanske redan där skulle börjat lyssna på mamma lite mer.
För allt (nästan) hon säger slår liksom in på något konstigt sätt. Eller så är det min envishet som bara måste överbevisa hela tiden att alla andra har fel och jag har rätt? Är nog så, för jag har ju sällan fel och jag hatar att förlora.. Och det är ju bevisat ett flertal gånger att jag hellre tar en olycka än att ger någon annan vinsten i att ha rätt. Konstigt att jag inte skadat mig allvarligare än vad jag gjort, det förvånar oxå mamma än idag. Det är en hjärnskakning och köttsår på sin höjd.
Jaja, ett under att jag inte stod på alla fyra idag när jag svischade hem ståendes=) För jag hör ju än idag hennes klingande ord i huvudet " sätt dig ner nu INNAN det händer nåt (och så alla tre namn)".
Haha Idag vann jag.
Att hon aldrig lär sig då;)
God natt
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Haha ja men dom e ju de.. Snacka om att många har personlighetsstörningar.. *asg*
Tja!
Jag har ju lärt mig att det föräldrar säger, gör dom ju inte för att skada. Efter min dotter föddes så fattade jag hela grejen vettu. Föräldrar har ju en massa år på nacken av erfarehet, det vill säga att dom säkerligen genomgått mycket av det dom varnar för. Dom FÖRSÖKER lära ut den kunskapen i form av varningar och dylikt. Det som ofta glöms bort här är då den förbannade envisheten som bor inom oss alla, mer eller mindre. Jag förstår precis vad du menar med andra ord. KAN SJÄLV!!!!
Kramisar till dig vännen!!!
Cake: Så sant så sant! Herregud asså=)
Johnny: Ja "kan själv" har jag kunnat sen jag föddes.Men tycker att min mor borde lärt sig att jag kommer fortsätta oxå. Min envishet sitter som ett smäck i ryggraden och kommer nog aldrig försvinna=) hahaha
Skicka en kommentar